SAUCEBAUSS

Som min farmor sa, allt är bara tills vidare. Det fick mig att tänka efter, tar man verkligen vara på allt som är? Tar jag ens överhuvudtaget vara på något. Typ tiden med min farmor och farfar som är världens finaste och funnits där varje sekund sen jag föddes, jag vet inte. I morgon kan allt man har vara helt borta och jag tror jag skulle ångra så mycket, allt jag inte gjorde. Man i princip ser livet passera, låter så mycket rinna ur händerna på en. Varför gör man inte bara det man kan när man väl kan det, borde ringa till min syster varje dag när hon är i Uppsala. Vi missar varandras liv men ändå har jag inte vett att ta upp telefonen och ringa och fråga hur hon mår eller vad hon gör och vad jag har missat. Ibland är jag så dum och så idiotisk, jag låter folk som inte bryr sig ta upp min tid och försummar dom som bryr sig och jag är så rädd för att en dag stå där och ha mist allt och att ingen egentligen visste hur mycket jag bryr mig och hur mycket jag älskar er. Förlåt