SAUCEBAUSS

Insåg en sak efter jag spenderat ett antal timmar framför två filmer. Två fina filmer, den ena finare än den andra. Vad skönt det vore att få va sådär jäkelförälskad. Verkligen uppe bland rosa moln och livet kunde inte vara bättre. Jämt vara lycklig, jämt få gå runt och le. Då insåg jag att det har jag aldrig varit. Uppe bland rosa moln, absolut men som sedan efter någon sekund försvunnit och ett par svarta tagit över dess plats, lycklig ofta och le mycket, absolut men efter några sekunder få se det rasera av ett mörker och man vill bara försvinna. Att aldrig riktigt ge hjärtat helt och fullt ut, det har jag nog inte. Trots allt. Jag inser att jag har känt mycket, så himla mycket men aldrig fullt ut. Det känns trist. Det finns en första, jag har en första och kommer alltid minnas honom, men det var aldrig fullt ut det var bara tillräckligt.