SAUCEBAUSS

Fruktansvärt ångestfylld kväll, man försöker fly lite från verkligheten hela tiden på ett eller annat sätt. Man letar utvägar så man slipper tänka. Sen inser man att det finns inga kvar längre, det är då man hamnar här och det känns som att någon satt massa stenar i lungan, som att något stryper hjärtat, allt känns så tungt. Varje hjärtslag, varje andetag. Nu då? Vad ska jag göra? Jag vet inte, jag vet ingenting. Vet inte vart jag ska ta vägen längre. Vill helst bara ligga under täcket i sängen hela dagarna. Men allt ont för även alltid något gott med sig än om det är så äckligt svårt att tro, i veckan får jag iaf träffa mina finaste och bästa, alla samlade. Sist var jag kanske tolv. Min familj, så tillsammans som den inte varit på år. Jag älskar er så det gör ont.